Pekkas berättelse: Karriärvägen är full av överraskningar

Som barn lekte jag mycket med lego, precis som många andra har gjort. När jag byggde med lego planerade jag olika byggnader och miljöer för olika behov och för olika människor. Jag förde leken med legofigurerna till det verkliga livet. Då sa min pappa för första gången högt att jag kunde ha förutsättningar för att bli arkitekt. Pappas uppmuntran redan som barn har hjälpt mig att lita på mig själv och mina egna beslut i många utmaningar i livet.

Efter gymnasiet försökte jag snabbt komma in på universitetet för att studera arkitektur. Men efter att jag inte blev antagen var jag tvungen att fundera på andra alternativ. Tänk om jag aldrig kunde studera arkitektur? Vad annat kunde vara min passion?

Jag hade samtidigt sökt till universitetet för att studera maskinteknik, som jag sedan började studera efter militärtjänstgöringen. Min avsikt var att inrikta mig på konstruktionsteknik, det vill säga byggnaderna. Men snart blev det klart att jag inte enbart ville koncentrera mig på den strukturella aspekten av byggandet. Jag märkte att jag också saknade den humana sidan i mitt arbete, en större koppling till människors liv. Det viktiga för mig var inte bara själva byggnaderna, utan mer vad de kunde göra för människorna.

Under detta studieår väcktes intresset för pedagogiska studier eller arbete som lärare i grundskolan. Där skulle jag kunna dra nytta av mitt intresse för mänskligheten och människans liv. Jag insåg att jag är särskilt fascinerad av småbarns utveckling ända till vuxen ålder samt av människans olika behov och utmaningar under livets gång.

På så sätt hittade jag VAKAVA-materialet som en så kallad reservplan. Inträdesproven i arkitektur är – eller åtminstone var de då – består av många skeden och i varje skede gallras en del av de sökande bort. I väntan på nästa skede satsade jag på VAKAVA-materialet. Under våren efter de varierande förhandsuppgifterna och inträdesproven lyckades jag till sist och blev antagen till arkitekturstudierna på mitt tredje försök. Jag lämnade pedagogiken och barnen bakom mig tills vidare.

Jag njuter av arbete där jag får söka de bästa lösningarna för att svara på kundens behov

På arkitektavdelningen "Lafka", som Uleåborgs arkitektavdelning kallas, fick jag enormt mycket kunskap och information om arkitektur, teknik och mänskliga miljöer. Jag minns en ahaupplevelse från en sammanfattning av vår professor i modern arkitektur. "Arkitektur består av tre delområden: den tekniska, den humanistiska och den konstnärliga sidan. Varje arkitekt betonar i sin yrkesskicklighet och sitt arbete dessa tre delområden i olika förhållanden. Alla dessa delområden är dock närvarande på ett eller annat sätt i allas arbete". Jag insåg att alla mina tidigare funderingar sammanfattas här! Detta skulle vara ett arbete där jag skulle få kombinera mina egna passioner med humanism, teknik och konst.

I mitt diplomarbete konkretiserades allt detta och samtidigt stängdes en slags cirkel av passioner. Ämnet för mitt diplomarbete blev slutligen "lek och barnens övriga verksamhet i planeringen av daghemsmiljöer". Lyckligtvis fick jag som handledare en mångkunnig arkitekturexpert, med ett mycket humant grepp om sitt arbete samt en pedagogie doktor, som gav mitt forskningsinriktade arbete som grundade sig på litteratur mycket efterlängtat djup. Under deras handledning kunde jag förena mina två passioner till ett diplomarbete, där många principer uppstod för planeringen av högklassiga miljöer för barn.

Även om jag i mitt arbete inte direkt har kunnat dra nytta av det teoretiska som jag lärt mig i samband med diplomarbetet, har det ändå varit till stor nytta för att beakta människors beteende och olika behov. I mitt arbete har jag fått planera arbetsmiljöer, skolor, daghemslokaler, bostadsbyggnader och så vidare. Just mångsidigheten och mångformigheten av arbetet har varit vad jag förväntat mig av mitt drömyrke. Jag njuter av arbete där jag får söka de bästa lösningarna för att svara på kundens behov samt den bästa möjliga miljön för att göra användarens vardag bekväm.

Det tredje sidospåret i min karriär

Efter gymnasiet hade jag vid sidan av mina studier arbetat deltid i en sportartikel- och klädaffär. Jag är stolt över sidoarbetet, för där lärde jag mig mycket om att möta människor. Jag fick mycket utbildning och lära mig om redskapens egenskaper, men också om arbetsgemenskapens välbefinnande och att bemöta kunder. Mina lärdomar från arbetet kunde sammanfattas i min chefs uttalande. "Det är ett misslyckande om kunden köper dyra skor idag men på grund dåliga erfarenheter av affären aldrig kommer tillbaka. Även om kunden inte köper något idag är det mycket bättre om hen i fortsättningen ändå kommer tillbaka till oss när hen behöver sportartiklar".

Hur kunde man sammanfatta den unga arkitektens slingrande karriärhistoria till en vettig helhet? Jag försöker sammanfatta det i några punkter. De hade säkert varit till nytta åtminstone för mig som ung när jag hade ångest med min karriärväg och mina framtidsfunderingar.

• Om du har en långvarig dröm eller passion, håll fast vid den och ge inte upp. Det kan vara svårt att studera inom många branscher, men allt är värt besväret! Det är en fantastisk känsla att vakna till jobbet på morgonen när man får göra det man länge drömt om.
• Om det uppstår svårigheter eller händelselösa perioder i din karriär (sannolikt uppstår det), fundera på hur du kan utnyttja dem. Med detta menar jag inte något tvångsmässigt, ständigt behov av att utveckla sig själv. Men det är bättre att göra något än att inte göra något. Till exempel blev arbetet vid sportaffären överraskande mycket uppfostrande och viktigt i min karriär, även om det inte direkt anknyter till arkitektarbetet.
• Låt livets ström leda dig. Livet är inte ett tåg som tydligt rör sig i en riktning, utan det svävar och ibland kastas man i oförutsedda riktningar. Varje steg har dock ett syfte som sannolikt kommer att klarna för dig senare. Just nu är din uppgift bara att göra ditt bästa oberoende av din uppgift eller arbetsbeskrivning. Karriärvägen är verkligen en väg som ofta slingrar sig fram och leder till överraskande ställen.
• Bonus. I sportaffären sammanfattade min chef förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren på ett träffande sätt. "Ett anställningsförhållande är som ett gummiband, flexibelt i båda riktningarna. Ibland är arbetstagaren flexibel, ibland arbetsgivaren. Då är samarbetet smidigt och till nytta för båda ". Detta var kopplat till diskussionen om arbetsskiften när jag precis hade bett om ledighet på grund av en händelse som var viktig för mig. Nuförtiden framhävs arbetstagarens rättigheter. Det är dock viktigt att komma ihåg att arbetsgivaren är flexibel i min riktning, om jag också kan vara flexibel mot arbetsgivaren. Min chef gjorde en hel del besvär inför min begäran om ledighet, men fick det att ordna sig.

Pekka Määttä