Annus berättelse: När arbetet är som bäst speglar det de egna utvecklingspunkterna och hur vi egentligen mår

Under min abiturientivår 2001 stod jag plötsligt inför en situation där jag själv var tvungen att komma på vad jag skulle göra härnäst. Jag hade haft olika sommarjobb sedan jag var 15 år, men inget av dem hade känts som mitt eget. Jag saknade helt en inre känsla eller intuition om vad som var rätt riktning, så jag försökte lösa problemet med förnuft: Jag gillar att rita - jag skulle alltså kunna söka mig till grafisk design. Det är roligt att använda datorer och det behövs datatekniska färdigheter överallt – studier i datateknik skulle säkert vara ett förnuftigt alternativ. I varje fall skulle det finnas jobb!

Jag kom inte in till skolan för grafisk design, men till linjen för datateknik kom jag in, med en halv poäng över minimipoängtalet. Saken var avgjord och mera behövde jag inte fundera: jag skulle bli diplomingenjör i informationsteknik.

Att vara teknolog var roligt, och jag fick många goda minnen av studierna. Senast i samband med utexamineringen 2008 började däremot den bekanta ångesten igen titta fram. Vad vill jag göra när jag blir stor? Att utexamineras var överraskande nog inte enbart en stor lättnad, utan samtidigt ett skrämmande krav på att fatta beslut om livets riktlinjer.

Jag gjorde mitt diplomarbete som forskningsbiträde vid min gamla skola Tekniska högskolan (nuv. Aalto-universitetet). Genom nätverken jag skapade i det arbetet fick jag mitt första "riktiga" jobb vid Nokia Research Center. Vårt team var ungt och dynamiskt, vi hade en bra stämning. Projektet med smarta hem som inleddes hos Nokia fortsatte i ett nytt företag, där jag hann arbeta ett knappt år innan jag blev föräldraledig. Sedan jobbade jag igen ett år innan jag fick min andra studieplats och blev studieledig. Jag minns att jag fick tårar i ögonen när jag pratade om studieledighet med min dåvarande chef. Vad som egentligen låg bakom tårarna minns jag inte. I vilket fall som helst handlade det om rätt så fundamentala beslut.

Jag började studera spansk filologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Av någon anledning hade humanistiska studier alltid varit min dröm. Tack vare året som utbytesstuderande i Mexiko behärskade jag spanska väl och studierna framskred som rinnande vatten. Ännu mera betydande var det nog när jag hittade sociologin som biämne. Jag visste inte ens vad sociologi var, men när jag bläddrade i kurslistorna kändes det som om jag måste studera det. Jag blev förälskad i strukturerna, det "sociala", det osynliga, men i den verklighetsnivå som påverkar allt vi gör och är. Mina studier vid Helsingfors universitet förblev oavslutade eftersom livet kom med oväntade hinder, men studierna var inte onödiga, även om jag aldrig fick ihop min examen.

En tid av sökande började. Hösten 2015 fick jag en arbetsplats vid ett företag vid namn Youredi, som producerar integrationslösningar särskilt inom logistikbranschen. Jag visste egentligen inte riktigt vad integration innebar i en IT-kontext, men lyckligtvis lärde jag mig snabbt. Också på den här arbetsplatsen var arbetskamraterna det bästa, även om jag också tyckte om problemlösningen och en viss typ av kreativitet som krävs för att planera och genomföra integrationerna. Jag fick också öva på att samarbeta med kundföretag.

Jag kände att jag var tvungen att hoppa

Småningom började däremot tankarna om branschbyte mogna, tills jag var beredd att ta ett konkret steg mot något nytt. Jag hade blivit rekommenderad socionomstudier på en hemmafest, och senare när jag bläddrade i platsannonser märkt att kompetenskravet för uppgifter som intresserar mig ofta var just socionomexamen.

Jag bekantade mig med studierna inom det sociala området och det lät som om de kombinerade två saker som var viktiga för mig: att stöda andra och att påverka samhällsstrukturerna. Uppmuntrad av min psykoterapeut sökte jag redan i nästa gemensamma ansökan till det sociala området som flerformsstudier, och jag kom in. Jag fortsatte på deltid på Youredi tills kombinationen inte gick ihop med resten av livet och jag blev uttröttad. Jag var sjukledig några månader och sade till sist upp mig – jag kände att jag var tvungen att hoppa.

Pausen gjorde gott. Utöver studierna gjorde jag i början snuttjobb på daghem. Inom socionomstudierna hade jag min första praktik på ett daghem, och konstaterade då att jag klarade arbetet inom småbarnspedagogiken riktigt bra. Jag fick underbar respons från både barn och vuxna.

Min andra arbetspraktik utförde jag vid en specialyrkesläroanstalt, Yrkesinstitutet Luovi, eftersom jag var intresserad av att ta reda på hur det skulle vara att jobba i en skola. Särskilt gruppstunderna som jag planerade som var kopplade till självkännedom och emotionella färdigheter och den feedback jag fick etsade sig kvar i mitt minne. Fint var också när min praktikhandledare berömde min förmåga att snabbt vinna över de studerandes förtroende och mitt sätt att vara en avslappnad och ändå trygg vuxen.

Senare gjorde jag några vikariat som socialhandledare i servicen för stödboende för rehabiliteringsklienter inom missbrukar- och mentalvården, och jag fick självsäkerhet för att möta människor också i svåra livssituationer.

I något skede före min sista arbetspraktik blev jag intresserad av ett handledande sätt att jobba: längre kundprocesser och målinriktat arbete kändes meningsfullt och motiverande jämfört med tidigare erfarenheter. Därför sökte jag mig till Diakonissanstaltens Vamos för min sista praktik, där man erbjuder handledningstjänster för unga i åldern 16–29 år som saknar arbete och utbildning. Praktiken stärkte min uppfattning om att jag vill få arbeta med ett handledande grepp.

Jag kommer inte ihåg exakt hur många jobb jag hann söka innan jag valdes till min nuvarande uppgift i den skräddarsydda handledningstjänsten på Hoivatie. Ungefär fem, tror jag. Mina ansökningar förbättrades hela tiden, och den som för tillfället är min sista skrevs som av sig själv – min yrkesidentitet började ta form. Jag satsade också på utseendet och innehållet i mitt CV, vilket lönade sig: jag fick beröm särskilt för min CV av min nuvarande arbetsgivare.

I mitt arbete som arbetshandledare för arbetssökande från Helsingfors får jag uppleva små eller stora framgångar så gott som dagligen. De största stunderna är när kunden i slutskedet av en utmanande process konstaterar att livet verkar ha en riktning, eller när någon som känt att arbetssökandet på egen hand är omöjligt nu med min hjälp får en fast arbetsplats. "Mindre", men ändå betydelsefulla stunder är till exempel när kunden i slutet av ett möte helt tydligt fått en mera optimistisk inställning, eller en bra diskussion med en kollega.

Min datatekniska kompetens är till nytta när kunder är intresserade av IT-branschen och jag kartlägger deras intressen och kompetens. Tack vare min bakgrund kan jag ställa rätt frågor. Det hade jag inte kunnat förutse, även om jag anser att inget av det man lär sig i livet egentligen går till spillo.

Jag är nog den sorten som inte trivs alltför länge på ett ställe

Jag har lärt mig mycket om mig själv i arbetslivet. När arbetet är som bäst speglar det de egna utvecklingspunkterna och hur vi egentligen mår. Om arbetet hela tiden går trögt, trots att man annars mår bra och det inte finns några större problem i arbetsgemenskapen, är det skäl att fundera på om det vore bättre att göra något helt nytt. Det innebär inte nödvändigtvis en så radikal kursändring som i mitt fall, utan det är ofta möjligt att hitta tillräckligt annorlunda arbetsuppgifter och ett nytt perspektiv också inom samma bransch. Jag uppmuntrar däremot till att lyssna på den röst som viskar (eller ropar) att det här inte är min plats.

Jag har insett att jag har ett starkt behov av att agera på ett för mig lämpligt och tillräckligt konkret sätt för att främja människors välfärd och rättvisan i samhället. Det tekniska expertarbetet tillfredsställde inte det här behovet och jag kände mig alltid lite borttappad. Lyckligtvis vågade jag hoppa ut i det okända och lita på att alla svar inte genast behöver vara klara, utan de kommer i sinom tid när jag vågat följa min egen riktning.

Jag trampar vidare på min egen stig. Jag gillar jobbet som arbetshandledare, men jag är nog den sorten som inte trivs alltför länge på ett ställe. Därför inleder jag i höst arbetshandledarutbildningen vid sidan av arbetet. Jag stötte på en annons i sociala medier för utbildningen Framtidens arbetshandledare, som ordnas av Maria Akademi. En lampa tändes i mitt huvud: jag har visst letat efter det här. Jag klarar oftast individuell handledning som av sig självt, och jag skulle gärna stärka mina färdigheter särskilt inom grupp- och samhällsarbete. Jag anser att det finns en enorm styrka i samhällena som vi behöver i framtiden för att lösa mänsklighetens stora problem. Utan samarbets- och konfliktlösningsförmåga kommer denna kraft inte att kunna utnyttjas.

Som en form av dröm eller ett mål skulle jag dessutom gärna främja användningen av arbetshandledning också inom andra branscher än social- och hälsovården. "Mjuka" färdigheter behövs också inom tekniska och kommersiella branscher, även om substansen i själva arbetet är annorlunda än i arbetet där vi bemöter kunder. Kanske min IT-bakgrund fortfarande är till nytta också i det här fallet.

Snart får jag alltså arbeta med mina underbara kunder och dessutom lära mig något helt nytt där jag ännu inte vet vart det bär mig. En av de bästa sakerna i livet är när man tänker bakåt och inser ”jaså det här behövde jag den där grejen till”. Jag skulle säga att intuition och nyfikenhet är två av de mest betydande krafter som styr de viktigaste besluten i mitt liv. När man låter dem leda en blir arbetslivet i varje fall inte tråkigt!

Annu Ituarte