Ninnis berättelse: Med ett svårt beslut hittade jag min plats

Det var däremot svårt att hitta sysselsättning inom kläd- och textilbranschen, så jag jobbade som barnskötare och skolassistent ett tag och funderade på vad jag skulle bli när jag blev stor. Under studietiden hade jag arbetat inom snabbmatsbranschen, så efter examen sökte jag jobb på en grill i närheten.

I början av 2013 blev jag moderskapsledig med mitt första barn. Jag minns att jag läste en artikel om yrken som det kommer att finnas brist på i framtiden. Bokförare var ett av yrkena på listan. Det kändes ändå inte aktuellt med studier då, så jag återvände till grillen på deltid.

Mitt andra barn föddes våren 2015. Då började jag verkligen fundera på vad jag vill göra i framtiden. Jag kom att tänka på den tidningsartikel jag läst tidigare och började fundera om ekonomiförvaltning kunde vara mitt eget kall. Efter föräldraledigheterna bestämde jag mig för att söka till studier på både en yrkeshögskola och en yrkesskola. Jag försökte förhålla mig så att det inte spelade någon roll var jag blev antagen, så länge som jag fick en studieplats. Efter att jag fått resultatet från yrkeshögskolan blev jag ändå förargad, eftersom jag hade 0,75 för få poäng. Jag inledde mina studier hösten 2016 på merkonomlinjen vid utbildningscentret Salpaus, vilket så här i efterhand egentligen var tur i oturen.

När studierna framskred stärktes tanken om att bokföring kunde vara min grej – att det egentligen var kärlek vid första ögonkastet. Först avlade jag helheten kundservice genom att vara på praktik i en klädbutik i början av 2017. Under våren fick jag gå över till reskontra och började praktisera inom en busstillverkares ekonomiteam, där jag i regel ansvarade för skötseln av inköpsreskontran: fakturacirkulation och bokföring i ett bokföringsprogram. Jag kom också i kontakt med betalningsrörelse och försäljningsreskontra.

Jag blev kär i bokföringens hektiska värld

Därefter började jag leta efter en praktikplats där jag kunde avlägga studiehelheterna löneräkning, bokföring och bokslut. Ibland blev sökandet till och med lite desperat, eftersom svaret i allmänhet var att det inte fanns behov av en praktikant eller så fick jag inte något svar alls. Men en som inte svarade i början ringde tillbaka. Vi kom överens om en intervju, varefter jag fick den praktikplats jag behövde. Under terminen 2017–2018 gjorde jag praktik på en bokföringsbyrå där jag började med löneräkning och sedan övergick till bokföring och bokslut. Även om jag blev positivt överraskad av att öva på löneräkning märkte jag att mitt hjärta ändå slår för bokföring. Jag blev kär i bokföringens hektiska värld och att det alltid fanns något nytt att lära sig. I slutet av praktiken började vi fundera på att jag skulle fortsätta och till min lycka anställdes jag som bokförare efter praktiken.

Till en början var det meningen att jag skulle jobba mer med reskontra och så småningom ta med bokföring i mitt arbete. Situationen förändrades däremot mycket snabbt och jag fick ta över bokföring i stället för reskontra. Jag fick göra mångsidig bokföring för olika slags bolag av olika storlek. Jag stötte också på olika företagsförvärv och -arrangemang, och fick fundera på bokföringsmässiga frågor inom detta område.

Redan under praktikperioden hade jag satt upp en examen i bokföring och redovisning (EBR, finska KLT) som framtidsmål. Till en början var det en s.k. långsiktig plan, men i början av 2020 räknade vi erfarenhetsår under en diskussion kring kaffebordet och jag märkte att min egen erfarenhet precis uppfyller kraven. Efter lite reflektion och en kollegas uppmuntran beslöt jag att söka genast. Jag har alltid varit dålig på att läsa inför prov, eftersom min koncentration blir enkelt störd och jag har svårt att fokusera på själva pluggandet. Min räddning bestod av en EBR-träningskurs som arbetsgivaren erbjöd, där man med hjälp av föreläsningar och uppgifter gick igenom ämnesområdena för tentamen. Dessutom hjälpte det att min egen kundportfölj var mångsidig och jag hade haft att göra med olika bokföringsproblem. Tentamen blev godkänd på första försöket.

Tur i oturen: om jag hade kommit in på en yrkeshögskola hade jag sannolikt ännu inte kommit till den punkt i min karriär där jag var hösten 2020. I stället för att avlägga EBR-examen skulle jag sannolikt först ha utexaminerats från skolan. Jag har alltid haft tur. Jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt och det fanns människor omkring mig som trodde på mig och gav mig möjlighet att bevisa min förmåga, även då jag ännu inte samlat på mig så många erfarenhetsår.

Meningen med arbetet, som tidigare gett mig styrka, började bli en börda

Jag blev också själv förvånad över hur känslosamt och passionerat jag förhöll mig till mitt eget arbete och min karriär – jag hade alltid tidigare tänkt att ett arbete bara är ett arbete och att jag inte behöver njuta av det. Men snabbt märkte jag att det här inte längre gällde. Jag njöt verkligen av mitt arbete och jag hade en brinnande vilja att lära mig och utvecklas bättre. Jag inspirerades mest av att lära mig nya saker och märkte att jag klarar mig även i situationer som jag inte nödvändigtvis hade tidigare erfarenhet av. Det finns ingen bättre känsla än att upptäcka att man lyckas och får bra respons på saker som tidvis har känts lite desperata. Det som för en stund sedan kändes helt omöjligt lyckas mycket enkelt nästa gång.

Bokföringsbyråernas mångsidighet och hektiskhet lockade mig. Men i något skede märkte jag ändå att meningen med arbetet, som tidigare gett mig styrka, började bli en börda. Den härliga hektiska känslan hade sakta men säkert förvandlats till stress som inte verkade lätta. Många små saker ledde till att arbetsbördan bara verkade öka, hur mycket man än försökte vara flexibel och dra ut på dagen. ”När jag gjort det här, så blir det lättare” blev ett mantra som aldrig verkade bli verklighet, och när det äntligen blev verklighet fanns det bara en bottenlös trötthet kvar. Efter sommarsemestern kom jag fram till att jag måste börja från början för att helt kunna återhämta mig. Jag la alla känslor åt sidan och tog farväl av de kära kunder som hade gett mig så mycket och flyttade till en annan bokföringsbyrå.

Beslutet att byta arbetsplats var svårt. Det kändes inte bra och jag var inte säker på om det var rätt beslut. När allt kommer omkring var det ändå rätt beslut. På min nya arbetsplats kom jag igen ihåg varför jag i tiderna blev kär i bokföringsbyråer och bokföring och märkte att tröttheten som kändes bottenlös så småningom började lätta. I bakhuvudet kvarstod ändå en viss rädsla och jag märkte att jag försökte förhålla mig mer förnuftigt än känslomässigt till arbetsfrågor, men ändå njuta av arbetet.

I början av 2022 skickade en gammal bekant ett meddelande till telefonen. ”Är du intresserad av att jobba för oss?” Det var ett ögonblick då känslorna tog över och jag fattade ett beslut innan jag ens hunnit ta förnuftet till fånga. Jag tänkte inte att jag skulle byta jobb igen, men den möjlighet som nu erbjöds var något som jag inte kunde eller ville säga nej till. På våren tog jag farväl av bokföringsbyråvärlden och blev inhouse-bokförare. Jag märker att arbetet har fått en helt ny betydelse. Jag får utföra ett arbete som jag älskar utan att det inverkar negativt på min egen ork.

De senaste åren har jag lärt mig mer om mina gränser

När jag i tiderna fattade beslutet om att byta arbetsplats, tittade jag på allt annat som erbjöds och märkte att jag hade en brist – jag saknar högskoleexamen. Det här uteslöt många intressanta alternativ. Även om det inte längre var aktuellt att byta arbetsplats beslöt jag mig för att försöka ännu en gång, för att se om YH-dörrarna skulle öppnas. Om det någon gång i framtiden skulle uppstå en situation där det är aktuellt att byta arbetsplats, skulle det inte längre utgöra ett hinder att jag saknar en högskoleexamen. Och även om det inte blir aktuellt att söka jobb, skulle en examen säkert ge mycket extra vägkost för det nuvarande arbetet. Den här gången var turen på min sida och jag kom in.

De senaste åren har lärt mig mer om mina gränser, även om jag njuter av mitt arbete och är beredd att vara flexibel. Jag märkte att jag tidigare inte riktigt kunde säga nej. Det här ledde till att det var lätt för andra att komma och fråga om jag kunde göra något extra eller hjälpa till med något, eftersom jag i allmänhet gick med på det. Jag har varit tvungen att lära mig säga nej, att jag inte kan eller hinner när jag redan har fullt upp med mitt eget arbete. Man orkar alltid med brådska och stress en stund åt gången, men när brådskan och stressen är kontinuerlig börjar den påverka den egna orken. Numera känner jag bättre igen dessa symtom och situationer och försöker inte längre klara mig enbart med viljestyrka, utan jag kan och vågar be om hjälp, och jag säger till när jag inte kan eller orkar.

På fritiden gillar jag att röra på mig mycket, både ensam och med barnen. Med hjälp av motion kan man på ett bra sätt tömma huvudet på allt extra. Jag har sysslat med bouldering regelbundet i några år. Under den senaste tiden har jag förutom jogging även hittat cykling och skidåkning. Jag gillar också att syssla med hantverk: att virka och sticka. Jag blir intresserad av hantverk i perioder, och när inspirationen slår till kan jag hålla på med hantverk i flera veckor i rad för att sedan hålla flera månaders paus.

Jag skulle råda andra att du alltid ska tro på dig själv och på det du gör – det kommer att ta dig väldigt långt. Våga också fatta svåra beslut. Det brukar ordna sig, även om det känns desperat i stunden. Att fatta ett svårt beslut öppnade slutligen en möjlighet till något som jag inte ens kunnat drömma om. Om jag inte hade beslutat att byta jobb, skulle jag knappast vara här nu.

Ninni Leppäsalo