Päivis berättelse: jag vill se till att människorna i min organisation mår bra

Jag visste tidigt att jag ville ha ett akademiskt yrke. Varför? Jag kände egentligen ingen som hade en universitetsutbildning, men i mitt hem läste man mycket och uppmuntrade och satsade på skolgången.

Studierna kändes enkla och meningsfulla. Jag tänkte att det var ett sätt att skaffa sig en permanent och tillräcklig inkomst. Dessutom minns jag att jag drömde om att studera vid gamla europeiska universitet – Bologna, Coimbra. Namnen kittlade min fantasi.

Vardagen under lågkonjunkturen på 90-talet var däremot annorlunda. Att oroa sig över inkomster var vardagligt och jag ville försäkra mig om att jag hade förutsättningarna för att leva utan den oron. Men det var en slump att jag ville bli läkare. Andra akademiska yrken var inte bekanta för mig, men jag hade sett och förstått vad en läkare gör. Jag kom inte genast in till läkarstudierna, vilket jag nu ser som en välsignelse, eftersom jag under mellanåren hann lära känna mig själv – och studera kemi och fysik till den del att jag upptäckte att ett yrke inom dessa inte var något för mig.

Redan som ung var jag intresserad av interaktioner och särskilt av varför de så ofta går fel. Redan i högstadieåldern hade jag – efter att ha busat – fått respons på att jag kan påverka människors åsikter och att jag borde använda den här färdigheten. Jag tog verkligen till mig responsen och jag funderar ofta på den. Vad tar jag med mig i interaktionssituationer, hur får jag människor på min sida, varför vill jag ha människor på min sida?

Jag gick ut i arbetslivet redan som ung. I lågstadieåldern delade jag ut reklam och efter det arbetade jag ”alltid”. Att andra stadiet skulle vara avgiftsfritt var en avlägsen dröm, och därför finansierade jag själv mina gymnasiestudier, från bussbiljetter till böcker. Jag städade hem, var barnvakt, tvättade mattor och fönster, samt lärde mig försäljning som bärförsäljare samt i grillkiosker och R-kiosker. När jag gick i gymnasiet blev jag vårdbiträde på ett ålderdomshem och jag anser fortfarande att det är en av mina bästa arbetslivserfarenheter. Samtidigt lärde jag mig många saker: grundläggande saker i vårdarbetet, såsom att diskutera med äldre och hjälpa dem att tvätta och klä på sig, ordna måltider, bädda, städa och tvätta. På köpet stärktes mina färdigheter i svenska. Jag arbetade som vårdbiträde ända tills jag för första gången vikarierade för en läkare som 4:e årets studerande. Åren inom vårdarbetet lärde mig förutom förmågan att lyssna på klienten även teamarbete. En särskilt viktig lärdom var att lära sig hur man som läkare kan få ett team på sin sida: genom att lyssna, respektera varandra och göra saker tillsammans.

Du kan inte åstadkomma någonting ensam

Jag utexaminerades från den svenskspråkiga linjen i medicin vid Helsingfors universitet 2003. Som ung läkare reste jag runt i Finland i olika läkaruppgifter. Jag njöt av den hektiska rytmen på jourer och av att saker och ting får en snabb lösning – ur läkarens synvinkel. Jag njöt av svåra patientfall inom psykiatrin och multiprofessionellt teamarbete, men jag blev frustrerad över att resurserna inte räckte till ordentligt.

Inom hälsocentralsarbetet tyckte jag särskilt om långvariga patientrelationer och den engagerade personalen, som det var lätt att samarbeta med. Men överallt hade jag känslan av att ”det här kunde ordnas bättre”. Jag upptäckte lätt missförhållanden och var beredd att lösa dem. Mina chefer la märke till det här och jag började få alla slags ”extra uppgifter” – till en början små utvecklingsprojekt, sedan större.

Jag sökte medvetet jobb hos en arbetsgivare, där jag trodde att reformtakten var snabbare än inom den offentliga specialiserade sjukvården, och så var det. Under åren på Terveystalo – som då var ett kraftigt växande företag och slutligen gick in på börsen – växte jag från en ung företagsläkare till en utvecklingsöverläkare, som fick leda krävande projekt för att förbättra kvaliteten och patientsäkerheten i olika nätverk. Samtidigt ökade jag min förståelse särskilt för affärsverksamhet och klientupplevelser.

Efter det snappades jag upp av studenthälsan vid Studenternas hälsovårdsstiftelse. Under några år genomförde jag en stor övergång i och med en lagändring som medförde att även yrkeshögskolestuderande började omfattas av SHVS. Den viktigaste lärdomen under den tiden för mig var betydelsen av samarbete; om hela organisationen arbetar för samma mål sker det stora saker. Du kan inte åstadkomma någonting ensam.

Med en entusiastisk blick mot de kommande åren

I augusti 2022 började jag mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Läkarföreningen Duodecim. Så här i efterhand är det lätt att se att jag under hela min karriär har gått mot yrkesledarskap och ledarskapsutveckling. Jag känner mig som en särskilt tjänstgörande ledare: jag vill se till att människor i min organisation mår bra och vill arbeta mot ett gemensamt mål.

Även om jag under min karriär har fått tala mycket om kunskapsbaserad ledning, anser jag att dialog och resultat utifrån dialog är mycket viktigare. Inte ens den bästa kunskapen hjälper oss att leda om man inte får människor att engagera sig på ett känslomässigt plan, bli entusiastiska och göra sitt bästa. För det här behövs en öppen, förtroendefull atmosfär, mycket autonomi och en engagerad arbetsgemenskap. Jag ser med en entusiastisk blick mot de kommande åren och hoppas kunna vidareutveckla Duodecim i dess grundläggande uppgift, som är att stödja läkare i alla skeden av karriären genom att producera god medicinsk kunskap och utveckla läkarnas kompetens. 

Arbetet är ändå en bisak i mitt liv och möjliggör det övriga livet. Familjen är viktigast och det är på familjens villkor jag gör upp alla planer och fattar alla beslut, även om karriären. Vi är en sammansvetsad grupp som gör allt tillsammans. Vi deltar aktivt i våra pojkars hobbyer, amerikansk fotboll och hockey, och vi reser alltid när vi kan, men vi kan även njuta av en helt vanlig vardag. Jag läser – skönlitteratur, inte facklitteratur – hela tiden och försöker vara intresserad av allt som händer i världen. Jag tränar yoga och springer. Men framför allt sover jag tillräckligt. Utan det är det omöjligt att förbli människa.

För den som funderar på att träda in i arbetslivet eller göra eventuella karriärbyten vill jag tipsa om att det lönar sig att pröva på olika saker. Säg ”ja, gärna!” när du stöter på något som kraftigt tilltalar dina egna värderingarna – och säg bestämt ”nej” när det ditt eget eller dina närståendes välmående kräver det. Det kommer alltid fler möjligheter och man kan vara öppen för dem endast om det finns tillräckligt med utrymme i livet och tänkandet.

Päivi Metsäniemi
Generalsekreterare
Finska Läkarföreningen Duodecim