Jaanas berättelse: Ju mer man talar om funktionsnedsättningar och sjukdomar, desto öppnare blir arbetslivet för mångfald och anpassningar

Jag har gått grundskolan och gymnasiet i Kotka. Därefter började jag studera vid ett fostringsinstitut i Pieksämäki, där jag avlade socialpedagogexamen. Jag utexaminerades 1993 och fick genast vikariat som barnträdgårdslärare i Kotka. Efter några år blev jag fast anställd. Under årens lopp har jag arbetat på både små och stora daghem. Jag har på nära håll fått se förändringen i barnfamiljernas vardag och småbarnspedagogiken från början av 1990-talet till 2020-talet.

När min funktionsförmåga försämrades var jag medveten om att jag i något skede måste byta arbetsuppgift. Jag upplevde att min föråldrade examen inte längre var konkurrenskraftig på arbetsmarknaden. År 2010 beslöt jag att uppdatera min examen till socionomexamen. Jag skulle ha velat avlägga en högre yrkeshögskoleexamen genast, men till följd av utbildningsreformen gav gamla studier på mellanstadiet inte rätt till fortsatta studier.

Det var lustigt att på nytt studera för en grundexamen inom ett område där jag hade arbetat i över tio år. Jag avlade studierna vid sidan av arbetet på drygt ett år och fortsatte därefter med en högre yrkeshögskoleexamen. Jag lyckades dock inte komma vidare med lärdomsprovets teoretiska del, eftersom min funktionsförmåga just då snabbt blev sämre. Jag hade många olika symtom som gjorde det svårare att läsa fysiska böcker och använda källitteratur. Yrkeshögskolan erbjöd tyvärr inte tillräckliga anpassningsmetoder för att jag skulle kunna avlägga lärdomsprovet, så jag var tvungen att ge upp min dröm om en högre högskoleexamen på slutrakan av studierna. Då saknade jag fortfarande en diagnos och de stöd som funktionshinderservicen möjliggör.

Min sjukdom framskred och hindrade till sist mig helt och hållet från att arbeta som barnträdgårdslärare. Det tog mig flera år att återhämta mig från den långvariga överbelastning som arbetet på daghem orsakat. Jag prövade ivrigt på nya arbetsuppgifter, som tyvärr inte passade mig. År 2017 erbjöds jag lyckligtvis arbete som kundservicekoordinator. Arbetet var intressant, utmanande och framför allt lämpligt för mig.

Den nya uppgiften väckte mitt intresse för servicedesign och jag började studera för en specialyrkesexamen i produktutvecklingsarbete vid Business College Helsinki. Studierna löpte på och de anpassningar som jag behövde gjordes. Jag avlade examen och gnistan att studera tändes igen. Jag ville lära mig mer om servicedesign, så jag sökte på skoj till studier för högre yrkeshögskoleexamen för formgivare. Till min förvåning kom jag in med nästan fulla poäng. Jag fick känslan av att ha hittat hem, eftersom studiehelheten var perfekt för mig.

Jag råkade dock återigen ut för läroanstaltens oförmåga att göra tillräckliga anpassningar. Tillgänglighet hade beaktats i planer och festtal, men läroanstaltens viktigaste resurs, det vill säga lärarna, var ännu inte uppdaterade. Studierna blev orimligt mödosamma, så jag var tvungen att avbryta dem. Det var ett mentalt tungt beslut och ett sorgligt ögonblick. Samtidigt tog jag ett definitivt farväl av målinriktade studier.

Jag har alltid varit i behov av gemenskap, utmaningar och att lära mig nytt

Mina symtom framskred ända från gymnasieåldern, men jag fick en officiell diagnos först 2019. Tack vare den kunde jag äntligen söka hjälp i vardagen. Att få diagnosen var också en vattendelare under min karriär. Jag har alltid varit arbetsorienterad. Eftersom min sjukdom är obotlig och det inte finns någon läkemedelsbehandling för den var det dags för mig att stanna upp och fundera på mina värderingar och min funktionsförmåga i ljuset av den nya informationen. Redan då skulle jag ha kunnat slutat arbeta. Jag har dock alltid varit i behov av gemenskap, utmaningar och att lära mig nytt. Jag ville fortsätta arbeta deltid, så jag gick i delinvalidpension.

Tack vare arbetsgivarens och chefens flexibilitet hittade jag än en gång en ny karriär: jag började arbeta i en ny uppgift som serviceplanerare. Arbetet var fritt, meningsfullt och utmanande. Under mina sista år i arbetslivet fick jag utnyttja min kreativitet och lära mig nya saker. Arbetsgivaren och min underbara chef möjliggjorde de anpassningar jag behövde. Tack vare dem blev min karriär längre än förväntat. Jag upplever att alla anpassningar som var möjliga gjordes, att man litade på mig och att jag fick ge allt jag kunde till organisationen. Jag är stolt och tacksam för mina sista arbetsår. Ett särskilt varmt tack vill jag skicka till Kotka stad och min chef Eija Grönholm.

Min sjukdom framskred och jag blev slutligen långtidssjukledig i januari 2024. Målet är att gå i invalidpension. Det är inte längre möjligt för mig att återgå till arbetslivet eftersom det inte finns några anpassningsmetoder kvar och sjukdomen framskrider. Jag har accepterat detta och är medveten om att mina sista arbetsår redan var en förlängning.

Jag har utmanat arbetslivet

Min största prestation är en lång karriär. För den krävdes viljestyrka och resiliens. Jag har haft symtom hela mitt vuxna liv och det är tungt att leva med en progressiv sjukdom utan diagnos. Jag har dock litat på mig själv, på min kompetens och på att jag har något att ge arbetsmarknaden. Lyckligtvis hittades en diagnos till slut, eftersom den möjliggjorde anpassningar och en fortsatt karriär.

Jag har stött på många olika utmaningar i arbetslivet. I början av min karriär inom småbarnspedagogiken på 1990-talet fick cheferna till exempel knappt alls något stöd eller någon utbildning. Det märktes tyvärr. Lyckligtvis har saker och ting utvecklats! Numera satsar man på ledarnas ork och kompetensutveckling. Det syns i form av en bättre förmåga att leda människor och ärenden. Arbetstagaren är arbetsgivarens viktigaste resurs och en engagerad och motiverad arbetstagare är en skatt. En funktionsnedsättning försämrar inte automatiskt arbetstagarens motivation eller vilja att engagera sig i arbetslivet. På grund av mina behov och begränsningar har jag ibland upplevt att jag är till besvär. Det har gett mig kraft och ökat min vilja att visa mitt värde som arbetstagare med funktionsnedsättning.

Vid förändringar ska arbetsgivaren möta arbetstagaren på ett övergripande sätt, med intresse, utan förväntningar och genom att lyssna. Vi har mycket kompetens som inte kommer fram i den aktuella arbetsuppgiften. Arbetsgivaren måste vara beredd att vara flexibel och göra anpassningar. Det är en fråga om vilja. Om viljan inte finns är det svårt att sitta vid ett gemensamt bord och söka lösningar. Jag har själv utmanat arbetslivet genom att öppet berätta om min funktionsnedsättning och funktionsförmåga. Ju mer man talar om funktionsnedsättningar och sjukdomar, desto öppnare blir arbetslivet för mångfald och anpassningar. Lagen förpliktar, men attityderna lever i oss människor.

Livet är som ett flarn på vågorna

Jag vill uppmuntra personer i arbetslivet att ständigt växa och utvecklas. Var nyfiken, bli inspirerad och sök mer information om intressanta saker. Livet är som ett flarn på vågorna och man kan inte på förhand veta var man kommer att befinna sig i framtiden. Man hittar inte alltid en intressant arbetsplats genast efter examen. Det är dock belönande att utföra sitt arbete väl och göra sitt bästa, vare sig det handlar om ett drömjobb eller inte. Allt arbete kan göras bra eller dåligt. Genom att göra sitt bästa kan man visa sitt värde och sin förmåga som arbetstagare. Det kan senare öppna dörrar till nya möjligheter.

Som barn drömde jag om att arbeta som flygvärdinna. Vi åkte på semester till Teneriffa och jag såg de vackra flygvärdinnorna. Därefter drömde jag om att arbeta som ridlärare och polis. Jag sökte till klasslärare ett par gånger. Även om jag aldrig drömt om att bli socialpedagog visade det sig vara en mångsidig examen. Det har funnits gott om intressanta arbeten.

Att arbeta i olika uppgifter har fostrat och format mig som människa. Det är svårt att skilja mellan vad jag lärt mig i arbetslivet och vad som kommer från annat håll. I arbetet har jag åtminstone lärt mig enormt mycket om mig själv och andra människor.

För närvarande njuter jag av paraidrottens värld. I ett grenförsök på FPA:s rehabiliteringskurs bekantade jag mig med luftgevärsskytte. Jag blev genast förtjust i grenen! Det är en idrottsgren som lugnar sinnet, är okomplicerad och passar min analytiska karaktär. Även om grenen kan verka olämplig för personer med funktionsnedsättning, finns det gott om anpassningsmöjligheter. Lyckligtvis fick jag genast en personlig tränare som jag har fått träna målinriktat med. Jag har också skickliga personliga assistenter som sköter om min utrustning och laddningen av vapnet under prestationen. I början av 2024 vann jag FM-silver och -guld i R5-serien och sköt nytt finskt rekord.

Numera inbegriper min vardag mycket sömn, långsamma morgnar, träning, tävlingar, sociala medier och sponsorsamarbeten samt bakgrundsarbete för samarbetsavtal. Paraidrotten ger mig en uppmuntrande gemenskap, nya utmaningar och en möjlighet att drömma. Nuförtiden gör jag saker i egen takt och lyssnar på mina egna krafter. Jag njuter av stunden och ser med öppet sinne fram emot vart resan med paraidrotten för mig i framtiden.

Jaana Feldt