Päivis berättelse: En målinriktad psykolog – hur jag en gång byggde upp min karriär, och sedan en gång till

Psykologin var ett helt nytt område för mig, men jag hittade snart min väg till bibliotekets hylla för beteendevetenskap. I gymnasiet valde jag förstås alla valfria studier i psykologi, men timmarna gick främst åt att vara en besserwisser, eftersom jag hade bekantat mig med de flesta ämnen som behandlades redan på förhand.

Efter gymnasiet kom ett mellanår, ett andra och ett tredje. Jag blev inte antagen till att studera psykologi, men inte heller något annat. Mina föräldrar slet sig i håret: det blir nog ingenting av den där flickan. Sedan erbjöd arbets- och näringsbyrån mig möjlighet att delta i handledande utbildning för unga. Jag gick dit för skojs skull, och utbildningen leddes av en psykolog. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle bli forskare i psykologi, men nu började jag ruva på en annan tanke. Kanske jag skulle bli karriärvägledare?

Vägen till att jobba som psykolog

Efter nästa ansökningsrunda blev jag äntligen antagen till studier. Jag läste också pedagogik för lärare i rask takt, eftersom jag tänkte att det kunde vara till nytta om jag sökte jobb som handledande utbildare. Min första arbetsplats var ett vikariat som skolpsykolog, men jag fortsatte ihärdigt att söka jobb och blev till slut handledande utbildare vid vuxenutbildningscentret Amiedu. Jag var glad, stolt över mig själv och lycklig över att mina drömmar blivit verklighet.

Jag jobbade sju år inom den handledande utbildningen. Efter ett tag tänkte jag att det kanske skulle vara bra att se mer än vuxenutbildningsvärlden. Jag började söka nytt arbete och skickade en öppen ansökan till konsultfirman MPS. Jag visste att de hade letat efter psykologer några månader tidigare. Arbetet är närmast förknippat med rekrytering, men till exempel karriärsträning är också en möjlighet.

Efter att jag skickat in min ansökan i MPS:s rekryteringssystem ringde de mig så gott som genast. Efter en intervju och en lämplighetsbedömning fick jag skriva på arbetsavtalet. Arbetet som konsult krävde att jag växte in i min roll, men genom att prova mig fram och göra en del misstag kom jag vidare. Jag började få egna klientrelationer och avancerade till utvecklingschef med ansvar för omplaceringsträning. Uppgiften passade mig som hand i handske, eftersom jag tyckte om att prova på nya saker, förbättra saker och producera innehåll.

Livet drog bort mattan under fötterna

I augusti 2018 märkte jag att jag tänkte att nu är min bästa tid i livet. Jag var entusiastisk över mina hobbyer, allt var bra med familjen och jag kände att jag förverkligade mig själv i arbetet. Ett glädjeämne var att jag valdes till medlem i den operativa styrelsen för det internationella nätverket för omplaceringsträning. På så sätt fick jag stärka min internationella arbetserfarenhet och dela med mig av min kompetens på bred front.

Månaden därpå blev jag sjuk i influensa. Det ledde till konstiga symtom och till slut till bestående skador i mina händer och fötter och långa sjukskrivningsperioder. Ett år senare fick jag diagnosen. Jag hade kroniskt trötthetssyndrom, dvs. sjukdomen ME. Mina ben och händer var skadade och jag var väldigt trött, men min koncentrationsförmåga förbättrades med tiden och med hjälp av medicinering.

Det här ledde till en ny period i mitt arbetsliv. Ibland försökte jag återgå till arbetet på deltid, ibland var jag länge sjukskriven. Man började överföra mitt ansvar till andra på jobbet. Slutligen konstaterade vi tillsammans med min arbetsgivare att jag inte kan återgå till uppgifterna som utvecklingschef. Det och att jag förlorade det internationella nätverket har jag sörjt mest med avseende på arbetet.

Ett nytt arbetsliv

Till slut kom jag till en punkt där jag var tvungen att bygga upp arbetslivet på nytt från grunden. Jag kände att fast deltidsarbete inte passade mig och jag var tvungen att fundera på hur jag skulle få social trygghet för en eventuell sjukledighetsperiod. Jag ansökte om invalidpension på deltid, men den beviljades inte.

Jag kom överens med min arbetsgivare om att ingå ett nollavtal och arbeta enligt hur hälsan tillåter. På grund av de läkemedel jag börjat med började mitt tillstånd jämna ut sig och jag kunde arbeta mer. Jag började söka fler arbetsgivare som kunde erbjuda mig arbete som timavlönad eftersom jag inte fick tillräckligt med arbetstimmar av bara en arbetsgivare. Jag kunde inte bli företagare av socialskyddsskäl.

Jag stötte många gånger på att arbetsgivaren hade kunnat rekrytera mig antingen på heltid som avlönad eller på deltid som företagare. Jag hamnade i en lite lustig situation. Jag hade mer arbetsförmåga och arbetsvilja och det fanns tillräckligt med arbete, men jag kunde inte ta emot det eftersom jag inte kunde arbeta som företagare. Till slut hittade jag ytterligare två arbetsgivare som inte hade något problem att betala timlön.

På så sätt kunde jag dyka in i ett nytt område, dvs. arbetslivspsykologi. Självklart var jag nervös. Hur skulle jag kunna möta människor som var utmattade eller annars mådde dåligt i arbetet, när arbete för mig själv främst hade varit en källa till välbefinnande? Kunde jag identifiera mig med deras ställning och vara tillräckligt empatisk? Rädslan var onödig, eftersom jag upplevde att jag ganska smärtfritt gick in i rollen som företagspsykolog. Jag märkte också att mötena verkligen hjälpte människor i deras situation.

Arbetet blir värdefullt när ens arbetsförmåga står på spel. Det medför en livsrytm, verksamhet för dagen och i allmänhet också en värdefull och viktig arbetsgemenskap. Även om jag inte har samma karriär som innan jag blev sjuk är jag tacksam för att jag har hittat ett sätt att arbeta som partiellt arbetsför med funktionsnedsättning – och till och med inom min egen bransch.