Saaras berättelse: Inom hemvården får jag möta olika förtjusande personer

Först studerade jag till trädgårdsmästare och lärde mig vårda växter, eftersom jag som ung inte kände mig redo att ta hand om andra människor. Under utbildningen led jag dock av ständiga allergisymtom, vilket fick mig att ompröva mitt livs riktning. Efter examen arbetade jag en stund med att sälja tidskrifter och inom dagligvaruhandeln.

En dag märkte jag en intressant arbetskraftsutbildning för vårdassistenter, till vilken jag slutligen valdes. Man kan egentligen säga att jag söktes hemifrån till jobbet, eftersom jag inte ens hade hunnit söka jobb när man ringde och erbjöd mig en plats som gruppassistent i ett daghem. När jag hade arbetat där i några månader erbjöd Nokia stad mig en möjlighet att studera till närvårdare på läroavtal. Även om jag kände att arbetet med äldre skulle vara mer min egen grej, skulle utbildningen avläggas på daghemmet, så jag fortsatte att arbeta med barnen ännu en stund.

Jag utexaminerades som närvårdare 2010. Jag sökte sommarjobb inom hemvården ett år senare och fick jobbet. Detta "sommarjobb" gör jag fortfarande fjorton år senare. Arbetet med äldre personer är givande och rikt. Inom hemvården tycker jag särskilt om att möta äldre personer i deras egna hem, där deras personlighet och liv ofta syns starkt.

De kunder som jag ansvarar för bor på promenadavstånd från varandra. Jag njuter av att under arbetsdagen kunna lyssna på fåglarnas sång, titta på naturen och tillbringa små stunder i mina egna tankar. Det hjälper mig med återhämtningen, att strukturera arbetet och bearbeta de känslor som arbetet orsakar.

Förändringen i arbetets karaktär medförde utmaningar

När jag började inom hemvården var arbetet inte hälsovård, utan dess syfte var att stöda klientens vardag. Vi tittade på filmer och strykte underkläder. Jag handledde uppvärmningen av maten och påminde om att ta mediciner. Antalet klienter i morgonskiftet var fem eller sex. Veterankollegor berättade hur de i början av sin karriär hade storstädat och samtidigt skött getterna och korna i huset. Jag minns hur jag skrattade åt det.

Ibruktagandet av verksamhetsstyrningssystemet förändrade hemvårdens verksamhetssätt. I arbetet började man koncentrera sig mer på hälso- och sjukvårdsuppgifter. Dessutom skärptes kriterierna för omsorg, så äldre personer som tidigare varit på ålderdomshem återvände till sitt eget hem och till hemvården. Därför ökade antalet klienter betydligt. Antalet klienter under ett morgonskift kunde till exempel vara tio personer. Klienterna hade stomier, avancerad minnessjukdom, sår, skador som stör rörelseförmågan och andra sjukdomar som försämrade deras förmåga att klara sig på egen hand i vardagen.

Jag hade svårt att anpassa mig till den förändringen. Jag upplevde att strävan efter effektivitet och produktivitet, som är bekant från företagsvärlden, inte lämpar sig för arbete där man vårdar människor. Jag försökte söka hjälp i litteraturen, arbetsgemenskapen och företagshälsovården, men hittade inget sätt att arbeta så att jag kunde lyssna på mig själv och klienterna. Så småningom blev klienterna föremål för vård i stället för levande personer. Glädjen i arbetet försvann och jag led av empatitrötthet.

Situationen fortsatte tills min närståendes död väckte mig att inse att det inte finns obegränsat med tid. Jag började fundera att tänk om jag väntar i onödan och vårdbranschen inte håller på att förändras. Jag gick igenom en tankeprocess som ledde till att jag förstod att jag inte kan ändra hemvården eller min egen arbetsgemenskap, men jag kan påverka min egen attityd och hur jag förhåller mig till de känslor som arbetet väcker.

Här började en expedition till mitt inre. Som en följd av detta fastställde jag gränser och verksamhetssätt för mitt arbete. Jag beslöt medvetet att avstå från brådskan och göra det som överenskommits i vård- och serviceplanen för klienten. Det fungerade och jag började må bättre. Vid sidan av arbetet studerade jag en specialyrkesexamen i äldreomsorg, där jag bekantade mig med filosofin om erkännande. Det förändrade mitt sätt att arbeta med vård.

Kärnan i hemvårdsarbetet förblir oförändrad trots förändringarna

I sin enklaste form handlar erkännandets filosofi att möta människan. Han eller hon ses som en person med nära människorelationer, hobbyer, egna värderingar och intressen samt ett liv bakom sig. Erkännandet är inte bara ord på papper, utan det är praktiskt och syns i attityden och handlingarna.

Jag började möta kunderna genom att erkänna, vilket gav enorm glädje i arbetet. Besöken fylldes av möten, musik och sång, färgläggning och konstböcker samt intressanta berättelser från livets gång. När jag bestämde mig för att släppa brådskan märkte jag att man hinner mycket på fem minuter. Filosofin om erkännande gav mänsklighet och värme vid sidan av vårdåtgärder.

Jag ville fördjupa min kompetens, så jag bestämde mig för att fortsätta studera. Jag utexamineras som geronom i år. För närvarande skriver jag ett lärdomsprov om erkännandets filosofi inom hemvården.

Under de senaste åren har det skett stora förändringar inom hemvården när ansvaret för att ordna den har överförts till välfärdsområdet. Den söker fortfarande sin form som en del av välfärdsområdet. Trots reformerna och pressen njuter jag fortfarande av mitt arbete.

Inom hemvården vårdas äldre personer i allt sämre skick. Närvårdarna har en stark kompetens inom vård, men som stöd för hemvårdsteamet behövs numera också kompetens inom servicehandledning och specialfrågor som gäller åldrande samt en bredare syn på helheterna. Min dröm är att arbeta inom hemvården som geronom, det vill säga som expert på åldrande, som stöd för hemvårdsteamet.

Kärnan i hemvårdsarbetet förblir densamma trots förändringarna, eftersom det viktigaste är att möta en annan människa. Arbetet ger mening i mitt liv och jag blir glad över att få möta olika förtjusande personer och gå en liten bit vid deras sida och dela livets glädje och sorg.

Saara Shafigullina