Kirsi Elinas berättelse: Från universitet till företagare
När jag var liten drömde jag om en idrottskarriär. Jag levde och andades motion och idrotten blev ett sätt för mig att uttrycka mig. I gymnasiet var jag dock tvungen att möta det faktum att min kropp inte klarade av strävandet efter drömmarna. Det var en förkrossande tid och jag kände mig vilse. Genom idrotten hade jag dock lärt mig att älska berättelser och kommunikation. En karriär som reporter började intressera mig och nya drömmar skissades upp.
Jag sökte till Jyväskylä universitet för att studera muntlig kommunikation. Det första försöket gav inte resultat, men andra gången kom jag in. Studierna kändes redan från början som rätt val. På 1990-talet var journalistyrket uppskattat. TV- och radioprogram planerades och manusförfattades omsorgsfullt. Branschen förändrades dock snabbt när kommersiella radiostationer och reality-tv trängde undan den gamla tidens journalistik. Jag upplevde inte branschen som min längre.
Universitetet som akademisk miljö tände min gnista för forskning. När studiekamraterna festade satt jag i biblioteket och läste till tenterna och arbetade på essäer. Jag avlade nästan två magisterstudier under den tid som mina kurskamrater slutförde en examen. Även om kunskaperna från studierna gav en stark grund har jag i efterhand grämt mig över den prestationscentrerade studietiden. Under den tiden kunde jag ännu inte uppskatta betydelsen av vänskap och sociala relationer. Jag trodde att min asketiska livsstil och flit skulle belönas med framgång i arbetslivet. Verkligheten visade sig vara annorlunda.
Mot forskning genom undervisningsarbete
Innan jag blev magister blev jag tillfrågad att bli lärare vid universitetet. Övergången från studerande till lärare skedde över en natt och utan introduktion, vilket var vanligt vid den tiden. Plötsligt var jag tvungen att behärska universitetets förvaltningspraxis och samtidigt planera en helt ny studiehelhet i kommunikation. Det var en enorm utmaning, men jag klarade det.
Samtidigt började jag upptäcka universitetsvärldens skuggsidor. Unga experter utnyttjades och fokus på undervisning innebar att karriärutvecklingen avstannade. Som arbetsnarkoman törstade jag efter en stigande karriär. Äktenskapet gav mig tillfälle att lämna universitetet och jag utnyttjade det. Särskilt p.g.a. att jag var i en djup kris, eftersom min ett år äldre bror, hade omkommit i en olycka.
Jag arbetade i några år och sökte min egen väg. Jag försörjde mig på att arbeta med interaktionsutbildningar för organisationer. På den tiden försökte man lösa problem i arbetsgemenskaper och i affärsverksamhet genom dagslånga utbildningar i uppträdande. Jag blev frustrerad då jag insåg att grundorsakerna till problemen är djupare. En ytlig utbildning kunde inte erbjuda hållbara lösningar för mina kunder och pengarna motiverade mig inte tillräckligt.
Jag blev intresserad av utveckling av arbetslivet. År 2003 förändrades mitt liv igen när jag valdes till Spetsforskningsenheten för verksamhetsteori och utvecklande arbetsforskning vid Helsingfors universitet. Jag blev en del av det fyraåriga doktorandprogrammet som erbjöd inte bara djupgående teoriundervisning utan också möjlighet att delta i omfattande utvecklingsprojekt. Fortfarande frågar många mig om det lönade sig att byta ut arbetet som kommunikationskonsult med goda inkomster mot en forskares osäkerhet. Mitt svar är alltid detsamma: ja, det lönade sig. Utan de åren skulle jag inte ha lärt mig de färdigheter jag behöver i mina nuvarande uppgifter som företagare.
Förluster, utmaningar och överlevnad
Även om jag hade hittat min plats inom forskningen förde livet med sig stora utmaningar. Som mamma till två små barn var vardagen hektisk, men det största slaget kom när mitt ena barn blev allvarligt sjuk medan det andra ännu var ett spädbarn. En flera månader lång kamp för mitt barns liv började. På bekostnad av min egen hälsa försökte jag hålla ihop vår familjs vardag.
Samtidigt förlorade jag min mamma i aggressiv cancer. Han hade varit min stöttepelare i livet. Mitt i sorgen fick jag ett meddelande från universitetet om att mitt anställningsförhållande inte längre kunde förlängas, eftersom moderskaps- och sjukledigheterna hade gjort mig till en för dyr arbetstagare. Cheferna och kollegerna vid min forskningsenhet hjälpte och ordnade sporadisk timundervisning för mig. Först gjorde jag ett jobb vid öppna universitetet, varefter det började komma fler möjligheter. I bästa fall ledde jag årligen cirka 20 studieperioder med separata arbetsavtal. På mina föreläsningar kunde det sitta över 200 studerande samtidigt.
Jag älskade undervisningsarbetet och eleverna verkade älska mig. Äntligen fanns det lite ljus i mitt liv, men hösten 2015 blev det mörkt igen. Min far dog efter att ha kämpat mot en cancer i bara en månad. I nyheterna målade den dåvarande statsministern upp skräckscenarion om våra medborgares bristande produktivitet. Helsingfors universitet meddelade om omfattande uppsägningar och nedskärningar. Jag kraschade totalt och hamnade i en djup depression. Jag var övertygad om att jag hade misslyckats i mitt liv och att jag bara skulle bli en börda för mina närstående och hela samhället.
En ny början som företagare
Livet bjöd dock på en ny möjlighet när ett företag i Åbo bongade mina uppgifter på arbetsmarknadswebbplatsen. Jag packade ihop och flyttade under veckorna från vårt hem i Siuro till en hyreslägenhet på 15 kvadratmeter i Åbo. Jag ansvarade för försäljningen av företagets teknologi till företag och läroanstalter. Verksamheten låg dock inte på en stabil grund och företagets lönepengar tog slut ett år efter att jag blev anställd.
Den kortvariga erfarenheten av försäljning hade dock visat att företagsverksamhet inte var raketvetenskap. Med en bra produkt och genom att lyssna på kundernas behov kan man komma långt. Jag hade också märkt att kunderna var mer intresserade av mig och mina tankar än av teknologin i det företag jag representerar.
Den produkt som marknaden behövde hittades alltså i min egen kompetens. När det trots flitigt sökande inte fanns någon färdig kund, dvs. arbetsgivare, för min kompetens beslöt jag mig för att röja väg för mig själv i arbetslivet. Jag började så småningom sikta in mig på företagande.
Jag satsade på att nätverka i flera yrkesföreningar och upptäckte LinkedIn som en gratis marknadsföringskanal. Så småningom började antalet följare öka.
Jag hade aldrig tidigare ens kunnat drömma om att bli företagare. Mina föräldrar gjorde karriär inom kommunen och staten utan större ansträngningar. Bara de vaknade på morgonen och släpade sig hem på kvällen. Jag hade inte sett eller upplevt vad företagande innebär som helhet. Som forskare var jag van vid att mäta framgång med examina och publikationsförteckningens längd. Som idrottare hade mitt människovärde varierat beroende på hur snabbt jag till exempel kunde springa en banrunda.
År 2019 grundade jag ändå firma och 2021 mitt nuvarande företag Kasvun Katalyytti Oy. Som företagare har jag fått genomföra olika coachningar och utbildningar antingen självständigt eller via många av mina samarbetspartner. Jag har fått utnyttja min djupa sakkunskap som en delaktig utvecklare av arbetet i flera samhälleligt betydelsefulla projekt, till exempel i anslutning till sysselsättningsområdesreformen. Jag har alltså fått utföra just de uppgifter som forskarutbildningen har förberett mig för. Under de senaste åren har jag kompletterat min yrkeskompetens genom att skaffa mig kompetens som Executive Business Coach och arbetshandledare samt avlagt en HHJ-examen för styrelse- och strategiexpert.
Företagandet har också gett mig nya inkomstmöjligheter, som jag inte ens kunnat drömma om som ung. Utbildningen till radioredaktör har varit till nytta när jag fungerat som podcast-host och artificiell intelligens som utbildats med min röst möjliggör en mer kostnadseffektiv produktion av ljudböcker. Sociala medier har också överraskat. I yngre generationer drömmer en del redan i barndomen om en influencerkarriär. För mig har möjligheten att tjäna pengar på samarbetsaffärer via LinkedIn kommit ur det blå.
Även om jag fortfarande saknar att ha en regelbunden dagsrytm och stöd från en arbetsgemenskap har jag lärt mig att acceptera att min väg har varit annorlunda. Förutom att tala har jag hittat mitt kall i skrivandet. År 2023 förverkligades en av mina drömmar när Handelskammaren publicerade min första bok Moderni johtaja – Työsuhteiden johtamisesta toiminnan johtamiseen.
Drömmar för framtiden
Arbetslivet genomgår en brytningstid och fasta arbetsplatser är mer sällsynta än någonsin. Jag vill hjälpa unga att förstå att det inte bara krävs formella examina för att hitta sin egen väg. Betydelsen av nätverkande kan till exempel inte betonas för mycket. Om man ännu inte har några nätverk är det aldrig för sent att börja bygga dem.
Även om jag har uppnått mycket, har jag aldrig lämnat forskarkarriären bakom mig. Mitt drömarbete skulle vara sådant att jag kunde kombinera forskning med inkluderande utvecklingsarbete i olika organisationer. Fortfarande – och förhoppningsvis resten av mitt liv – får jag också som bisyssla utbilda unga framtida experter i det moderna arbetslivet både vid Helsingfors universitet och vid Helsinki School of Business (HELBUS).
Drömmen om en idrottskarriär har också fått liv igen. Planen är att ännu någon gång hinna med i veterantävlingarna i någon gren som kräver rå kraft.
Kirsi Elina Kallio
Bild: Sam Jamsen