Sirpa Jokinen anpassade sitt arbetsliv enligt arbetsförmågan efter insjuknandet – "Var och en vet bäst om sin egen ork"
Sirpa Jokinen, som arbetar med många olika yrken, tror att människan kan göra vad som helst om hon bara vill tillräckligt. Ibland kan det dock komma en situation där förmågan att arbeta inte är en självklarhet. Så har det också gått för Jokinen, som tycker att det i en sådan situation är viktigt att veta sina egna gränser, ha mod att tala om sin situation och att människorna omkring en visar förståelse.
Sirpa Jokinen (på bilden) kommer från Saarijärvi och hennes utbildnings- och arbetshistoria är minst lika nyansrik som vår intervjustund en morgon i oktober, där vi behandlar livets framgångar och utmaningar. 55-åriga Jokinen är utbildad kock, försäljare, näringstekniker och fotvårdare. Hon har jobbat till exempel som kafé-, kläd-, servicestations- och köksförsäljare, chef för kostservice och bagerikonsulent. Hon har också haft flera jobb samtidigt.
– Jag har sökt olika arbetsmöjligheter hela livet och har gillat att jag kan arbeta med många olika slags jobb. Jag tror att vem som helst kan göra vad som helst om man bara vill, berättar Jokinen.
I slutet av 2000-talets första decennium var Jokinen dock tvungen att stanna upp.
– Jag hade arbetat i Jyväskylä i fyra år som köksförsäljare och utöver det arbetade jag som bagerikonsulent. Försäljningsarbetet var ganska tufft och på den tiden hade jag också utmaningar i privatlivet. Därför insjuknade jag i utbrändhet, beskriver hon.
Ett nytt yrke av en hobby
Efter tillfrisknandet erbjöd AN-byrån Sirpa Jokinen tjänster hos en yrkesvalspsykolog. Jokinen hade planerat att söka jobb inom näringsbranschen eftersom branschen var bekant för henne sedan tidigare. I samtalen med psykologen fick hon dock en ny idé.
– Idén att avlägga yrkesexamen i fotvård kom från min hobby. Jag hade skaffat en fotvårdsmaskin som jag använt för att vårda mina vänners och familjemedlemmars fötter. Inträdeskravet för studier till yrkesexamen inom branschen var på den tiden närvårdarexamen eller annan motsvarande utbildning inom vårdbranschen, men jag hade ingen sådan utbildningsbakgrund. Med hjälp av yrkesvalspsykologen kom det ändå fram att jag uppfyllde kriteriet i och med det kunnande i näringskunskap som jag hade skaffat i en utbildning för näringstekniker som motsvarar dagens yrkeshögskoleexamen. Till slut fick jag avlägga yrkesexamen i fotvård i Jyväskylä utbildningssamkommun Gradia i Jämsä, minns Jokinen.
Praktiken som hör till studierna gjorde hon på en fysikalisk vårdinrättning som heter Kunnon Syke, där det fanns behov av en fast anställd på deltid.
– Jag sa till min chef "Anställ mig. Jag är inte klar med studierna ännu, men jag kan arbeta tillsammans med en annan fotvårdare". Jag fick jobbet och arbetade där under åren 2012–2019. Dessutom jobbar jag som personlig assistent och bagerikonsulent.
Hjärnblödningen ändrade planerna
År 2019 föreslog ägaren till den fysikaliska vårdinrättningen att Sirpa Jokinen skulle studera till närvårdare för att komma in i Valviras register och även kunna ta emot klienter som får fysikalisk terapi med servicesedlar.
– Jag svarade att jag inte orkar. Jag har efteråt funderat på om den känsla av trötthet som jag inte kunde förklara och som kom och gick var det första tecknet på vad som skulle hända, berättar Jokinen.
Jokinen slutade arbeta på den fysikaliska vårdinrättningen och hon fortsatte i arbetslivet som vanligt i dagligvaruhandelns kassa. I framtidsplanerna fanns också att grunda en egen fotvårdsklinik.
I februari 2020 ändrades dock planerna eftersom Jokinen fick en hjärnblödning. Hon blev sjukskriven i tre månader och under den tiden kom återhämtningen bra igång. Något kändes ändå fel.
– Jag hade skuldkänslor för att jag blev deprimerad trots att jag inte var förlamad och talet löpte normalt. Jag talade med en läkare som berättade att rehabiliteringen också är avsedd för sådana situationer och fick en remiss. Jag gick på gruppmöten tre gånger i samband med rehabilitering och upplevde rehabiliteringen som en bra lösning. Min make deltog också i det första mötet. Jag tyckte att det var fint att man tar de närstående i beaktande, eftersom människorna i den insjuknades närhet ibland kan lida till och med mer än den insjuknade själv, säger Jokinen. Hon konstaterar att trötthet och humörsvängningar fortfarande besvärar henne ibland, men trots det upplever hon sig fortfarande som en positiv människa.
Tankar om att upprätthålla arbetsförmågan och hälsan
Sirpa Jokinen rekommenderar att personer som möter liknande utmaningar i sin arbetsförmåga som hon själv har upplevt ska söka sig till rehabilitering. Vilka andra tips har hon för att upprätthålla arbetsförmågan och hälsan?
– Jag har förstått att jag också måste kunna säga nej vid behov. Jag sliter inte för mycket, och jag flexar inte varje gång pga. yttre krav. När det gäller psykiska problem har jag konstaterat att nyckeln till att lösa problemen ofta är att tala om dem. Själv har jag talat mycket om mina känslor med mina familjemedlemmar och det har känts betydelsefullt. Det lönar sig att också i arbetsgemenskapen ärligt berätta om utmaningar som gäller arbetsförmågan. Jag vet att rädslorna lätt tränger sig fram. Därför är det viktigt att inte bli ensam med sina tankar. Dessutom är det bra att sträva efter att leva ett liv som liknar det man hade tidigare så mycket som möjligt.
Jokinen anser att vården av patienter med hjärnblödning behöver utvecklas.
– Jag fick god vård på sjukhuset i tio dygn, men efter det lämnades jag i princip helt ensam. Jag tycker att det skulle vara viktigt att hälso- och sjukvården i den insjuknades eget bostadsområde får information om personens sjukdom. Därifrån kan man kontakta personen efter sjukhusvistelsen angående eventuella efterundersökningar och fråga hur den insjuknade klarar sig i vardagen och hurdant personens hälsotillstånd är. Dessutom önskar jag att man skulle ge mer information om till exempel kamratstödsverksamhet som ordnas av Hjärnförbundet.
Jokinen uppmuntrar arbetsgivare till flexibilitet om arbetstagaren till exempel önskar kortare arbetstid eller skräddarsydda arbetsuppgifter på grund av nedsatt arbetsförmåga. Sådana åtgärder kan göra det möjligt för personen att stanna kvar i arbetslivet. De kan också främja återhämtningen så att de nya arrangemangen inte nödvändigtvis blir bestående, utan man kan återgå till tidigare arbetspraxis i takt med att arbetsförmågan återställs. Jokinen påminner också om att skador eller sjukdomar inte nödvändigtvis alltid syns utåt. I dessa situationer måste arbetsgivaren kunna lita på att den person som har stött på utmaningar med arbetsförmågan är den som vet bäst i fråga om sin egen ork.
Mod att pröva på nya saker kan öppna nya möjligheter
Sirpa Jokinen arbetade ännu i dagligvaruhandeln efter insjuknandet, men slutade ganska snart pga. buller och stark belysning i arbetsmiljön som belastade henne för mycket. Numera arbetar Jokinen med uppgifter som lämpar sig bättre för hennes arbetsförmåga. Hon verkar som lättföretagare på sin egen fotvårdsklinik i centrum av Saarijärvi. Somrarna är lugnare i fotvårdsarbetet och som på beställning har hon fått möjlighet att sommartid jobba på Puuhapuisto Veijari i Saarijärvi. Till Jokinens uppgifter hör att upprätthålla och utveckla grill- och kaféverksamheten samt att handleda sommarjobbare. Hon jobbar fortfarande också som personlig assistent.
Vilken betydelse har arbetet för Sirpa Jokinen?
– Jag tänker som så att när man vågar pröva på något nytt kan det öppna möjligheter – även annanstans än i arbetslivet. Jokinen, som på fritiden sysslar med bland annat miniatyrer, sköter egnahemshus, motionerar och umgås med vänner, konstaterar att arbetet handlar om mer än att tjäna pengar – till exempel att träffa människor.
Bild: Amalia Jokinen