Irinas berättelse: Efter många om och men hittade jag mitt eget värde

Jag hade koncentrerat mig på allt annat utom studierna i tre år. Min lärare konstaterade faktiskt en gång att jag var hopplös.

Bevingad av relationer gav jag mig av för att tillbringa ett mellanår i Israel. Jag hade olika slags jobb från hotelltjänsteman till försäljare av souvenirer samtidigt som jag bekantade mig med landet och dess kultur. Jag tänkte då att försäljning är nog skoj. Det gillar jag. Drömmen blev alltså merkantil.

Allt förändrades ungefär ett år senare när min mamma ringde och föreslog att jag skulle komma hem med nästa flyg. Jag hade fått en studieplats. Förvirringen var stor. Jag hade inte sökt in nånstans. På den tiden sökte man i Sverige till universitetet med gymnasiets avgångsbetyg och till vissa utbildningar inom utlänningskvoterna. Min mamma hade lämnat in ansökan genom att efterlikna min namnteckning. Hon gav mig inget val. Jag måste ha en utbildning. Jag inledde mina studier vid Göteborgs universitet. Till lärare.

Mitt första jobb var på en savann i Tanzania. Jag arbetade som lärare i den svenska skolan. Jag blev dock tvungen att lämna uppgiften på hälft strax före slutet av det första läsåret efter att ha insjuknat i otaliga tropiska sjukdomar. Jag flögs till Nairobi av Flying Doctors för att återhämta mig. Det var bara skinn och ben kvar av mig. Efter en vecka på sjukhuset var mitt enda alternativ att återvända hem till Sverige.

Jag jobbade som lärare i grundskolan och konstaterade att det fortfarande inte var min grej. Lärarstudierna hade dock varit till nytta. Förutom att jag hade ett yrke hade jag lärt mig att göra en självanalys. Att utnyttja den blev den första väsentliga delen i min personliga utvecklingsresa. Dessutom lärde jag mig det svenska språket och fick till stånd mina första nätverk i professionell bemärkelse i Sverige.

Riksdagshusets trappor kändes lika höga som de verkade

Jag saknade Finland. Jag undrade hurdant det skulle vara att bo och jobba här. Via nätet hittade jag en uppgift där en coach för arbetslivskommunikation på svenska söktes. Jag! En ung kvinna som pratade sitt eget modersmål med en brytning stegade in till sin första arbetsplats i Finland. Riksdagshusets trappor kändes lika höga som de verkade. Inom kort arbetade jag med samma uppgifter i såväl stora företag som små och medelstora och även för flera ministerier. Ibland fick jag ett brådskande larm och taxin körde mig från plats a till plats b för att förbereda statens högsta ledning för förhandlingar följande dag. Snart fick jag också anställning vid Helsingfors universitets lärarinstans som expert inom samma ämnesområden och min arbetsmängd ökade i och med den goda responsen. Som under trettioåring var jag på toppen av min dåvarande karriär. "Jag har coachat alla utom presidenten", konstaterade jag och beslöt mig för att utvecklas och få ännu mer. 

Jag var en ung mor när jag började som konsult inom företagsledning. Jag upplevde en enorm otillräcklighet, men fick i huvudsak bra respons. Det var också en spännande erfarenhet att tala finska för första gången under karriären. Min fokus var främst på coaching inom växelverkan och kommunikation samt ledning och försäljning. Jag lärde mig mycket och blev erbjuden delägarskap. Det kändes galet. Jag tyckte faktiskt inte att jag kunde något. Jag led av bluffsyndromet och tyckte det var omöjligt att coacha på den nivån jag krävde av mig själv och jag var blind för helhetsbilden. Jag tänkte att jag bara kan vara trovärdig med en annan magisterexamen och en finländsk magisterexamen. 

Jag kom in på universitetet, studerade, arbetade, byggde ett drömhus, fick mitt andra barn, jag läste mig till ytterligare en examen vid sidan om och jag arbetade ännu mer. Jag drevs av att göra karriär och det goda i ekonomisk bemärkelse. Som lite på 30 år hade jag examen från två universitet, tiotals andra intyg på olika slags studier och dessutom flera certifikat. Jag var precis så tvärvetenskaplig som man bara kan vara: Beteendevetare och humanist med tonvikt på kommunikation och en kommersiellt betonad avhandling samt utvecklare av affärsverksamhet och servicedesign.

Jag var mamma till två små barn. I praktiken var allt bra yrkesmässigt, men jag saknade en genuin arbetsgemenskap och tänkte att det så kallade normala arbetet var lämpligare för min livssituation. Arbetsplatserna i min bransch var svåråtkomliga och världsläget allt annat än stabilt. Jag fick mina eftertraktade chefstitlar i och med uppgifter inom försäljning och affärsledning och med hjälp av en tidigare kundrelation fick jag också bekanta mig med kommunikationen på chefsnivå inom en koncern. Inom några år upplevde jag dock avvecklingen av en företagsfusion, en nedläggning av affärsverksamhet, liksom de samarbetsförhandlingar som inleddes på min första arbetsdag. För första gången i mitt liv fattade jag också ett värdebaserat beslut om att säga upp mig.

Jag funderade på om detta i praktiken är meningen med livet

Jag var totalt slut när mina barn en dag stod framför dörren och sade: "Mamma, det är ingen vits med ditt jobb. Skulle du inte kunna vara hemma? ” Jag funderade på om detta praktiskt taget är meningen med livet. Det jag alltid drömt om. Som jag givit allt för. Framför mig står två barn för vilkas utveckling den genuina närvaron av en förälder är det viktigaste i livet. Mina alternativ var karriären eller barnen. Jag valde det senare.

Då undrade jag nog vad som hade hänt. Jag hade byggt hela mitt liv runt karriären. Det var svårt att stoppa ett tåg i rörelse. Med tungt hjärta återvände jag till läraryrket. Jag funderade på om jag i onödan hade samlat in enorm know-how och nätverk bara för att återvända till startpunkten. Krasst var också hur många människor som försvann från min krets i och med att chefstiteln försvann. Den här gången fick jag dock som lärare arbeta med unga och vuxna. Det kändes givande och trevligt att undervisa. Jag njöt särskilt av undervisningen på universitet eftersom det var möjligt att plocka in arbetslivet från många olika håll i föreläsningarna. 

Samtidigt började jag fästa mer uppmärksamhet vid mitt välbefinnande. Jag blev intresserad av mat och motion. Ur den trötta mamma-personen började en kvinna födas som såg färger i stället för idel grått. Glöden väckte uppmärksamhet och snart drev jag min egen direktförsäljning vid sidan av undervisningsarbetet. Jag lärde mig mycket mer om försäljning och att leda det. Likaså om den egna kraften och om att var och en kan bygga sitt liv också med hjälp av otraditionella metoder. Genom att tro på det jag gjorde brydde jag mig inte längre om vad andra tänkte om mig. Jag fick uppleva många fina framgångar och att jag överskred mig själv. Med den insikten i tankarna att även detta är en lärorik mellanetapp.

Mätaren för mitt personliga liv hade varit på rött redan länge. Jag hade blundat begåvat för det. Jag funderade på olika sätt att åstadkomma en förändring. Till slut kom väggen emot. Jag insjuknade i en bakteriell infektion och mitt liv hängde tre gånger om fast på timmar enligt läkarna. När jag låg på sjukhusets toalettgolv och grät och kräktes med en droppstång i ena handen, lovade jag att om jag överlever är jag beredd att släppa allt som jag tidigare har trott på och som det är dags att avstå från.

Jag sägs ibland fungera som en liten underrättelsebyrå

Nu drygt tre år senare finns endast barnen och den soffa jag låtit komma in i mitt hem kvar från den tiden. Det är på just den soffan jag sitter när jag skriver detta. För närvarande ansvarar jag för utvecklingen av affärsverksamheten och för kompetensutvecklingstjänster hos kunder allt från läroanstaltsvärlden till organisationer. Jag har fortfarande mitt företag som bisyssla. Dess form ändrades efter att en konsultkollega övertalade mig. Hen sade efter många diskussioner att jag under årens lopp ackumulerat en sådan helhet med erfarenhet, kunnande och mod att tala om saker vid deras rätta namn, att det helt enkelt skulle vara slöseri att inte utnyttja den. Jag har ju varit en sparrare för ledningen, ett stöd vid rekrytering, profilerare, moderator vid storevenemang, coach för att dra nytta av olikheter, motivationstalare...

Jag sägs ibland fungera som en mindre underrättelsebyrå. Kanske den branschövergripande kompetens som förvärvats under otillräckligheten och möjligheten att bekanta sig med olika organisationer och positioner på ett omfattande sätt har gett förmåga och iver att se en större bild. Att bygga större pussel. Ifrågasätta normer och antaganden. Fundera på vilken inverkan olika saker har och vad som sker omkring mig. Jag njuter av att lösa utmaningar. Jag är inte längre rädd för att vara otillräcklig. Jag tänker inte heller på mig själv som ett hopplöst fall.

Under de senaste åren har jag mer och mer skrivit och talat om ett ämne som engagerar mig dagligen om och om igen. Hur den som kände sig otillräcklig hittade sitt eget värde. Hur man kan hitta sin inre glöd och vad som egentligen döljer sig bakom fina bilder och fasader. Hur jag tror att individens värde är en del av samfundets värde. Hur en gemenskap som består av individer som uppskattar sig själva kan producera en sådan kraft av värdighet omkring sig som i bästa fall kan förändra världen. Med intresse följer jag vart livet och arbetslivet för mig. År av arbetet har ändå skapat en berättelse. Berättelsen med sin lärdom kan jag bjuda till människor och organisationer i hopp om att den kommer att ge åtminstone någon kraft att söka och finna det som verkligen är viktigt. Sig själv. Sitt värde.

Irina Kalmi

Bild: Julia Alakulju